Rannagarden lyssnar till AMR CD77 1(2)

På plats (klickbar bild!)

Ett par snäpp upp...

Jag öppnar lådan och ser efter ifall den snygga entrén kan följas upp av innehållet. Jovisst, här i ligger allt packat i prydliga, svarta tygpåsar och det skymtas mer än ett kryddmått exklusivitet. Av lådans innehåll är det kalibreringsskivan för anläggningen som får mig att allra först höja ögonbrynen. Den innehåller instruktioner om högtalarplacering och en del träffsäkra saker om fas och stereo. Lite kaxigt men det kan också ses som en trevlig gest från tillverkaren. Utöver den hittar jag självfallet kablage till strömförsörjning och signalöverföring samt intill dem skivpucken och fjärrkontrollen. Jag höjer på ögonbrynen igen och konstaterar att kontrollen i sig blir värd ett eget kapitel med tanke på dess massa och formgivning. Då vi ändå är inne på vikt blir det strax dags att lyfta själva spelaren ur lådan, få den ur sin påse och sikta mot stereoracket. Detta kan vara ett lite vanskligt företag så be gärna om hjälp. Tappar man denna maskin blir det hål i golvet! Det är ett

sanslöst massivt bygge som på sina ställen har flera centimeter tjock aluminium som ska lyftas och på insidan skymtas generöst med koppar. Kopparn används både till skärmning och som laminat för vibrationsdämpning. Här har det verkligen inte skurits i materialkostnaderna och det hela känns ganska avlägset den budgethifin de flesta av oss pysslar med. Lägg där till att AMR tagit komponentmatchning ett par steg längre och enbart använder det bästa: handgjorda transformatorer, en egenutvecklad "smart" nätdel, chokefilterreglering på strömmen för exaktare och renare matning, en delvis (igen) egenutvecklad transport baserad på ett fjäderupphängt Sony/Philips-drivverk är bara några exempel. Jag hittar den ökända trotjänardacen TDA1541A, även den från Philips, samt egenspecade klockor omsvärmade av SMD-komponenter för extremkorta signalvägar och jitter-minimerande kretslösningar. Vidare används nästan uteslutande "finkomponenter" och det är ordning och reda under huven.

Det syns att någon övervägt både en och två gånger innan maskinen lastades med innehåll. En sak jag noterade var till exempel att spelarens internkablage i den analoga delen var av samma typ som de medskickade kablarna för analogsignalen. Finns det någon form av genomgående filosofi på det planet? Om jag förstod saken rätt är kablaget framtaget och rekommenderat av AMR för bästa arbetsbetingelser för spelaren, vilket gjorde att jag också använde dem under hela testperioden.

Hemma hos Pac (klickbar bild!)

On/Off(klickbar bild!)

Väl på plats och mån om att komma igång är det bäst att inte glömma bort transportkudden under själva cd-luckan. En kraftig bit skumgummi skall stadga cd-mekanismen från oönskade och kanske skadliga vibrationer vid flytt. Det är vid avlägsnandet av denna man återigen hittar något som överstiger standard, för i själva transporten finns nämligen ett vattenpass inbyggt. Inte något som hör till vanligheterna men det är helt ärligt smart. En tydlig hint om att någon tänkt till ett varv extra gällande sådant de flesta tillverkare inte skulle lägga någon större vikt på, men jag stålsätter mig för att inte bli imponerad.

Efter att ha kontrollerat att spelaren står plant kopplas den in och påslagning sker. Displayen tänds upp. "Optimizing voltage" blinkar blått och en första riktig glimt av vad denna spelare har i rockärmen uppenbarar sig. Den "smarta" nätdelen inleder alltså med att optimera spänningen från vägguttaget för att ge efterföljande kretsar bästa möjliga arbetsbetingelser. Någonstans här börjar det bli svettigt att förhålla sig svalt objektiv och jag tvingas ge ett svagt godkännande: "Okej. Det där var i alla fall liite coolt."

Skivklämma (klickbar bild!)

I våg? (klickbar bild!)