Harbeth Compact 7 ES-2

Hifi för vuxna?

Harbeth Compact 7 är en högtalare där ljudteknikers yrkesvärld möter Hifi. Här finns delar och kunskap tagna direkt från studiomonitorer och förpackade i en modell riktad till audiofilen och för hemmabruk. Låt oss kolla in hur väl de lyckats i den ambitionen.

Namnskylt

Vet vad de talar om
Det är tveksamt om någon tillverkare har en så solid vetenskaplig grund att stå på som Harbeth. Bakgrunden till detta är de arbeten som BBC gjorde under 40- och 50-talen, där de gjorde omfattande grundforskning kring det mesta inom högtalarbyggnation. De tog fram både element, resonanskontroll för kabinett och specifika högtalarmodeller som sedan har använts ända fram till våra dagar. BBC förstod snabbt att de inte skulle kunna klara av att tillverka färdiga högtalare i den takt och omfattning som skulle krävas. Snabbt grundades ett antal idag mycket kända tillverkare. Det var personer som varit inblandade i denna forskning som hoppade av BBC för att starta dessa bolag. Kef, Rogers, Spendor och Harbeth är några av de namn som kommer ifrån detta arv. BBC hann med att ordna ett antal patent och skaffade sig en kunskapsbank som många än idag drar nytta av. De skapade högtalare för sitt interna bruk och prioriterade naturligtvis rösthantering och att vara källan trogen. Något som ”alla” tillverkare påstår sig göra idag men som det nog kan vara lite si och så med.
För att ge lite perspektiv på den inverkan denna grundforskning har haft på marknaden så är ungefär 79 000 st LS3/5a sålda under deras licens. Svindlande siffror för en pyttehögtalare, inte större än en skokartong, och stativhögtalarnas urmoder.

Här kan man läsa mer om arvet som Harbeth har efter BBC-tiden.

Kvalitet utöver det vanliga
Harbeth har sedan 1977 riktat in sig på monitorer för yrkesbruk, främst inom skiv-, radio- och tv-studios världen runt. De har förfinat den teknik som använts sedan starten, framför allt genom ett nytt material att bygga sina koner av. De påstår själva att hela hemligheten med Harbeth-ljudet är just konmaterialet. De tar sina kunskaper om låd-design och element och kopplar ihop dem med en av de tuffaste kvalitetskontroller som finns inom branschen. Eller vad sägs om att alla högtalare mäts upp individuellt för att de skall kunna anpassa delningsfiltren individuellt för varje högtalare. För att sedan få ihop ett stereopar så matchas högtalarna ihop och paret får ett serienummer. De levereras följaktligen inte som individer utan som par och de har  ett intyg från den tekniker som tillverkat just det exemplaret. Alla data registreras så att om något går sönder i framtiden så kommer de att kunna hitta en komponent med samma data som just det exemplaret behöver.

Biwire anslutningar

Compact 7 modellen
På programmet finns några olika modeller som är tänkta för oss vanliga audiofiler de har bland annat snygga fanérer och sådant som proffsen inte får eller bryr sig om. Compact 7 är en mellanmodell och den tveklöst mest populära högtalaren för HiFi. Kompakt och kompakt förresten, det kanske man kan säga om man jämför med ett kylskåp, men alla vi andra skulle nog snarare säga att det är en stor stativare. Måtten är respektingivande 52x27x31 cm och till högtalaren behövs ett stativ som är omkring 50 cm högt för att diskanten skall komma i öronhöjd. Vikten är överraskande beskedlig om man ser till storleken och vad som är vanligt idag, då man nu för tiden gärna bygger mycket hårda och tunga lådor. Riktigt hur den här är gjord är jag inte man att beskriva men det bygger vidare på de upptäckter BBC gjorde och som var banbrytande för sin tid. Grillen är mycket listigt integrerad i fronten så att den inte alls är i vägen för elementens spridning, men jag tog inga chanser och lyssnade utan den i alla fall. Högtalarna har bra anslutningar för biwiring och det var så jag lyssnade större delen av tiden.

För den som vill veta mer om Harbeth och deras HiFi-program så följ denna länken.

När det gäller drivning av de här högtalarna så tror jag att rörförstärkare skulle fungera bra för de har en godkänd känslighet och verkar vara en snäll last. Inte de allra svagaste rörförstärkarna kanske, men 20-50W borde räcka långt och självklart funkar de flesta transistorsteg bra. Kvalitet, snabbhet och renhet är nog det man ska sträva efter tillsammans med de här högtalarna oavsett vilken sorts förstärkare det är.

Ljudet
Compact 7 har det renaste, mest ofärgade och uttrycksfulla mellanregister som jag någonsin har hört. OK, nu har jag sagt det så det kommer jag väl att få äta upp en dag, men det är verkligen så jag upplever det. Registret presenteras så kristallklart och ofärgat, i sin verkliga mening, som det bara går att föreställa sig. Högtalaren verkligen kliver åt sidan och bara försvinner så att alla röstfreaks, skulle bli tårögda av att lyssna till en kör genom Compact 7orna. Det spelar ingen roll om det är en mans- eller kvinnoröst, båda presenteras på ett sätt som är så involverande att det är helt omöjligt att inte ryckas med. Det är helt fascinerande att högtalaren lyckas utplåna sig själv till den grad som de gör. Låda och element går inte att upptäcka ens när man letar efter dom. Det är enkelt att följa Loreena McKennit i alla de vinklar och vrår som ”A Winter garden” består av. Alla olika slagverk har alla sitt egna ”rum” i den stora Real World-studion med tydliga skillnader i metallklang och spel. Hennes musik, som är en blandning av keltiskt, new age och Enya, innehåller ofta många instrument och stämningar i fina inspelningar. Det är en ganska speciell inspelning, här finns mer om inspelningsstudion.

Tack vare att mellanregistret är så rent så hör man precis allt som finns på skivan, och allt vad produktionen innehåller. Detaljgraden är skyhög vilket lyfter bra inspelningar till riktigt höga höjder. Högtalaren uppnår denna Himalayanivå av renhet utan manipulation av frekvensgång eller brist på det ena eller det andra. Ett annat sätt att åstadkomma en illussion av tydlighet är att höja diskant- eller mellanregister så att de skall uppfattas som ”detaljerade” men det brukar avslöja sig självt efter en tid och bara bli tröttsamt. Harbeth har inte alls tagit till några sådana knep, musiken är därmed varken tunn eller vass utan all kropp finns en bra bit ner i registren även om den inte når ner till de allra djupaste oktaverna.

Det magiska mellanregistret

Renheten gör det exempelvis enkelt att lista ut vilken av körtjejerna som stöder David Gilmour i refrängen på Comfortably Numb (”Delicate sound of thunder”), nämligen Rachel Fury. Hennes röst är mycket lågt mixad men ändå tydlig och klar. Andra bra exempel är de fina Stockfish-skivorna som avslöjas med att ha ett rum som är skapat på digital väg, och inte är ett resultat av mikrofonplacering i studion. Inte för att det förtar den fina musiken det minsta, utan bara att man kan höra skivan precis som den är. Röster är verkligen ett paradnummer och det gäller i alla dess former: kör, solist, manlig eller kvinnlig, det spelar ingen roll. Vissa körplattor blir nästan magiska när kören blir en samling solister som sjunger tillsammans. Något som t.ex. irländska Anuna utnyttjar ganska ofta. Där kan en enskild sångare kan stå för en stämma och den avtecknar sig hur enkelt som helst mot de andra delarna av kören. Textrader som man tidigare har haft svårt att uppfatta ligger plötsligt nakna framför en. Solister som dubbat sig själva kan lätt smälta samman till en stor röst vilket ofta är målet men här kan man enkelt räkna hur många gånger, och om de använt olika effekter för var dubbning. Listan kan göras lång för exemplen är många, men man jag stoppar här. 

Ibland när man lagt på en platta kan man inte låta bli att undra om den är mixad via ett par Harbeth monitorer. Exempelvis Natalia Merchant – ”Tigerlily” och Suzanne Vega – ”Nine objects of desire” som båda är så otroligt rätt. Hela skivans frekvensomfång ”ryms” i Compact 7an och allt stämmer så där totalt när det gäller både musik och ljud. Det är både ett varmt och naturligt ljud, samtidigt som det är supertransparent och varje minsta reverb sitter som det ska. Det känns musikaliskt rätt även om de inte strävat efter att undvika manipulation av ljudet på någon av skivorna. Man känner en påtaglig ”närhet” till musik och produktion i brist på bättre ord.
Vart efter jag lyssnade igenom mina skivor så kom jag på mig att tänka ”jaha, är det så här det ska låta” om och om igen. Renheten och transientförmågan blir klart vanebildande med ständigt återkommande nya insikter om hur det egentligen låter. En härlig känsla – jag har sett ljuset. Faktum är att jag satte mig vid datorn efter nästan varje lyssning med något speciellt jag bara måste skriva för att sedan upptäcka att jag redan gjort det.