Under en dags tid jämförde jag dessa skapelser och vad de kan göra. Jag vet att en dag är nog så snålt med tid och att mycket händer när saker och ting ha fått satt sig. Ändå brukar karktären tydligt från början, så jag tog itu med uppgiften. Jag är sedan länge väl förtrogen med de oansenliga och för utseendet dyra chipsen från NAIM och vet vad de gör jämfört med att ha de vassa spiksen på Fraim ner i golvet direkt eller på mynt. Prismässigt ligger de i nivå med q-dampers. Jag bytte ut dem mot q-dampers och påbörjade lyssningen: Det blev skillnad och allt blev mjukare, rundare och basen blev större. Oj, tänkte jag och fortsatte lyssna. Efter ett tag började jag taycka at något fattades fast jag hörde allt jag var van vid. Jag upplevde basen som entonig och anslagen som slöa. Dram med svår, stökig och välkänd musik som Dylan, Sublime, Shostakovich och det blev uppenbart att kulhetsfajtorn i musiklyssnandet reducerats markant. Tillbaks till mer polerad musik som Van the Man och Ben Webster och fashinationen över det första intrycket var inte så stor. Musiken byttes och efter ett tag byttes även chipsen tillbaks. Ett pianoanslag och jag var hemma; i min uppsättning och med mina preferenser hade q-dampers ingenting at hämta.
Skam den som ger sig tänkte jag och bytte ut super-spikesen på högtalarna mot de små svarta bitarna: Samma skillnad här ungefär även om jag inte lyssnade lika länge på den här uppsättningen.
Nästa steg blir att beställa ytterligare 8 chips för att prova under högtalarna.