Förstärkaren försöker hela tiden se till att spänningen på utgången är lika med inspänningen multiplicerat med förstärkarens förstärkning, oberoende av vad lasten är. Ju högre lasten blir desto mindre ström behöver förstärkaren mata ut för att klara av detta, och alltså är det lättare att driva en last ju högre resistans den har.
Vid höga laster är det alltså den max spänningen som förstärkaren kan ge ut som avgör hur tidigt den kommer att klippa. Men vid låga laser och kontinuerlig belastning är det ofta strömkapaciteten som är begränsande och inte spänningen.
Om en transistor max tål t.ex. 150w och man som förstärkarkonstruktör vet om att lasten alltid är relativt hög, låt säga minst 8-16 ohm, så gör man alltså helt rätt i att offra lite ström kapacitet och istället öka på max spänningen, jämfört med hur man hade valt att dimensionera det om lasten istället var på 2 ohm.
Rent praktiskt är det nog svårt att bygga ett högtalarelement med väldigt hög impedans och ändå få en vettig verkningsgrad vad gäller att omvandla spänningen till ljud.
Linkan: Det finns också teorier som säger att det är bättre att ha flera transistorer parallellt, oberoende av om du behöver mer effekt eller inte. Distorsionen brukar nämligen kunna bli lägre och matchningen bättre.