Tankevurpa. Iså fall borde man implementera inversfunktionen vid inspelningen för att få en tonkurva som påminner om orginalinstrumetens (under förutsättningar att akustiska ljud är referensen). Det behövs inte om man har en rät tonkurva på alla ingående delar i inspelningskedjan. Örats känslighetsvariationer finns ju med även i verkligheten, eller hur?
Jag fattar vad du menar med örats känslighet för olika frekvenser och din tanke är ingen vurpa men det är en "feltanke".
Någonstans har högtalarkonstuktörerna bestämt sig för "en spikrak tonkurva". Det beror bl a på att man vill ha en referens och ett mått på kvalitet. Men först och främst beror det på att man vill att en högtalare ska kunna återge så mycke olika musik som möjligt (men det fungerar ju inte i allafall). Högtalaren ska återge musiken "i förhållande till den tonkurva som inspelningen har". Så det beror alltså inte på högtalarens kurva utan på musikens.
Om högtalaren vore konstruerad enligt en viss tonkurva så skulle den inte låta bra på viss musik. Den skulle säkert låta bra på annan musik!
Det finns välkända exempel på högtalare som är specialgjorda för att återge ex vis discomusik. Tonkurvan har då en dal över frekvenser mellan ca 2000-4000 Hz. Efter 4000 Hz stiger kurvan långsamt till ca 10 000 Hz för att där plana ut. Basen är också överdriven i dessa högtalare och oftast väldigt distorerad. Det där med varför judet ska vara distat kommer du säkert också att få läsa om på utbildningen!
Några har säkert en equalizer i sin anläggning och den är bl a till för att man ska kunna skapa en "behaglig" tonkurva för sina egna öron. Men tonkurvan som hörs i lyssningsrummet behöver inte alls vara den samma som högtalaren har eller som EQ:n är inställd för. Lyssningsrummet betyder mer än man anar i sådana här sammanhang.