Har råkat ut för ett lustigt fenomen som jag inte riktigt kan förklara.
Oftare och oftare kommer jag på mig själv att lyssna på "sämre" prylar, mindre välinspelade skivor och ur sweetspot.
Just nu sitter jag och lyssnar, igenom en dörröppning, på en Thorens TD320 med Benz Micro gold-pickup som spelar en halvdassigt inspelad skiva med Italdiscobandet "Scotch". På hyllan står min fina Opus 3 continuo med Cantusarm och Ortofon Rondo bronze och vilar.
Continuon smiskar Thorensspelaren enligt min mening med hästlängder vad gäller ljudkvalité, oavsett om jag sitter i sweetspot eller inte. Ändå sitter jag och tokmyser med TD320'an. Först försökte jag förklara det för mig själv med att Thorensen faktiskt har autostop men det har jag nu insett inte har med saken att göra. Jag klampar in i rummet och byter titt som tätt som det är i alla fall.
Är det nyhetens behag? Köpte rätt nyligen Thorensspelaren via hifimagasinet.
Varför känns det inte lika viktigt att sitta i sweetspot? Jag har definitivt inte tröttnat på hifi. Skulle inte kunna tänka mig att sälja Continuon - det är den bäst låtande skivspelaren jag haft. Hittills i alla fall.
Ja, jag vette fanken. Kände bara för att skriva av mig lite. Känns som om att jag utvecklas åt fel håll, i alla fall som hifiöverintresserad.
Tog just upp ämnet med min måttligt hifi-intresserade sambo som har en märklig tolerans inför mina tilltag vad gäller hifi, inköp av elektronik och allt annat som hon egentligen anser vara onödigt.
Hon lade huvudet på sned, gav mig ett leende och sade: "Ibland tilltalas vi mer av det som inte är perfekt".
Plötsligt fick jag en insikt i varför hon vill leva med mig... =D