Text & bild: Calle_jr

Datum: September 2007

Plats: Malmö

 

En mestadels subjektiv artikel om...

LYRA SKALA - 3D I NATURLIG STORLEK
 

I en tidigare artikel skrev jag om Lyra Argo i. Nu kommer Lyra med sin 5:e generation pickuper, med nya material och konstruktionslösningar. Först ut är Lyra Skala (25.000kr), och jag har fått möjlighet att lyssna in mig på den i samma system som Argo i. Så, en intressant fråga är förstås om Lyra lyckas höja den upplevda prestandan väsentligt för en kund som betalar det dubbla för en uppgradering i samma familj. Kan den det?

De första dagarna efter montering spelar jag en bunt skivor enbart för att lyssna in mig utan att fundera i hifitermer. Alla pickuper behöver inspelningstid. Efter en vecka känner jag att det är dags att börja ta pulsen på den. Det är fredag kväll och jag spelar vax efter vax i rask följd; Björks fantastiska debut på albumet Debut, Carl Orffs mastodontopera Carmina Burana, Tom Waits uteliggarmusik på Rain Dogs, Mary Coughlans sammetsröst på Uncertain Pleasures och Led Zeppelins tunga bluestolkningar på deras första. Uncertain pleasures, hmm...

Jag är fascinerad, på gränsen till besatt, av pickuper i allmänhet. Nördigt och esoteriskt visst, men när en riktigt fin pickup spelar blir känslan extatisk. Att en så liten tingest som en oinvigd knappt lägger märke till kan göra att musiken kommer till liv på detta sätt. Denna känsla infann sig även med Lyra Argo i, och jag skrev i en tidigare artikel en recension om den, här. Man kan undra varför det inte skulle vara gott nog att stanna med Argo, som har de kvaliteter jag i första hand strävar efter hos en pickup - transparens, upplösning, detaljer. Jag kan bara skylla på nyfikenheten. Om steget till Argo gav mig dessa upplevelser, hur skulle steget till Skala då bli? Say no more!

 

Setup och konstruktionsprinciper
 

Skala är den första pickupen i vad Lyra kallar generation 5. Den ser likadan ut som de i 4:e generationen, förutom att den har något högre flänsar (delen närmast pickupskalet). 

Det som skiljer är materialval och infästning. Skala är uppbyggd på ett smalt massivt metallskelett, ett block som löper som en ryggrad genom kroppen. Detta skelett bär nålarm, magneter och anslutningskontakter. Det avlånga skelettet är inbäddat i en vit polymerkropp. Konstruktionen kombinerar ett tätt och starkt metallskelett med en lätt och död polymer. Det resulterar i en väldigt stark konstruktion med bibehållen måttlig vikt. Polymeren har gängade, ingjutna infästningar på undersidan av de (för Lyra) karakteristiska flänsarna.

Vid monteringen dras skruvarna med förspänning så att polymermaterialet pressar metallskelettet mot pickupskalet. Det gör att man får en oerhört stum koppling, och


Här syns metallskelettet som får ett mycket högt tryck mot pickupskalet när skruvarna dras åt.


De gängade bronshylsorna är ingjutna i underkant av flänsarna. Här syns också att den nya generationen har utförts med högre flänsar.

mekaniska vibrationer transporteras mer direkt upp i armen. Man får vara försiktig bara så att man drar åt i jämn takt och inte för hårt. Observera att det alltså inte går att montera den på ett pickupskal med gängade hål.

I tysta spår på Analogue Productions – The Ultimate Analogue Test LP är den knäpptyst. En pickup av denna kaliber har cirka 15kg tryck per mm2. Den optimerade slipningen ger förutsättningar för att nålen ska ta upp musikinformationen, och i princip inget annat. Ytrepor (dragrepor) är inga problem.

Den har en hög utspänning på 0.5mV och, precis som Lyras övriga pickuper, en komplians på 12. Mer teknisk information och specifikationer finns i slutet av artikeln.

 

Tonalt samesame och en framåt presentation

Jag är nästan förstummad av ljudet. Det är verkligen vackert! Jag har svårt att koncentrera mig på att bestämma pickupens tonala karaktär, perspektiv, ljudbild och såna saker. Men efter viss stålsättning bekräftas i alla fall min misstanke att Lyra inte ändrat en av sina fundamentala preferenser. Skala är – liksom Dorian, Argo i, och Titan i – tonalt neutral. Samesame.

Jag vågar påstå att Lyras pickuper ger en mer framåt presentation i perspektivet. Om än min erfarenhet bygger på

lyssning i olika system, så är de flesta andra pickuper jag hört (Benz, Clearaudio, Shelter, Grado, Sumiko) mer laid-back. Det ger en fin balans i mitt system och man vill trots denna påstridighet vanligtvis hellre skruva upp volymen än ner.

Ljudbildens utsträckning i plan och djup är samma som med Argo i. Det är dock lättare att plocka ut var instrumenten finns. De är mer distinkta. Speciellt i djupled, där begreppet 3D och fokus faktiskt gett mig en ny innebörd. 3D är inte bara storleken på ljudbilden i plan och djup. Och fokus är inte bara en röst eller gitarr mitt mellan högtalarna. Jag har säkert hört det förut i andra system, men inte här hemma där jag har tid och lugn att uppleva det. När 3D och fokus samverkar. Fokus på olika ställen samtidigt.

But different.

 

Så låter inte The Köln Concert

Både Argo i och Skala har en klar och markerad diskant. På besvärliga inspelningar med en tendens till sibilanter i röster, skarpa fioler eller metalliska saxofoner visar Skala sin styrka tydligt. Nålen verkar ta sig an spåren noggrannare och snabbare. I stället för distorsion mejslas musiken ut. Musik som satts ihop av mindre nogräknade producenter ska passa sig för Skala. Det blir nästan komiskt att lyssna på dåligt samplad elektronika och liknande. Som tur är blir man å andra sidan rikligt belönad med musik som är välproducerad.
 

Jag har aldrig träffat vare sig Lindsey Buckingham eller Stevie Nicks. Men deras rösters karaktär på skivan Buckingham-Nicks låter förbaskat likt hur jag skulle gissa att de låter IRL. Förvisso genom mikrofoner, men ändå. Jag har inte träffat Keith Jarretts piano heller, men klangen på The Köln Concert är förförisk och dramatisk. Jag gissar att Keith Jarrett skulle nicka instämmande till de tonkvaliteter i pianot så som de återges med Skala. Egentligen har jag en gammal föreställning att ett piano är ett referensinstrument för toner - klangigt, klart, transparent, detaljerat och entonigt i varje tangent. Så låter inte The Köln Concert med Skala. Referensklangen finns där, visst. Men mikrodynamiken i anslagen får samtidigt tonerna att skapa övertoner med mer karaktär av stränginstrument. Pianon låter olika, men om man skulle bestämma ett slags referenspiano (kanske någon har gjort det?), inbillar jag mig att det skulle låta såhär.

Basen i Donald Fagen – Morph The Cat är stor, luftig och överväldigande pompös. Det låter tungt elektriskt när denna flödande bas verkar fylla rummet. På en akustisk skiva, som Stan Getz – Voyage, låter basen mer melodiskt än rytmiskt.

Skala återger det snabba, distinkta samspelet i trion på ett fantastiskt sätt. Det är inte bara saxofon och piano som drar till sig öronen utan även kontrabasen, med ett snabbt plockande spel genom trixiga och musikaliska harmonier.
 

Dynamik och timing

Jag fick låna en XLO Reference Recording CD av Boombox på HiFiForum. Spår 14  (Shiny Stockings med DePaul University Jazz Ensemble) har en fantastiskt imponerande dynamik. Någon så bra illustration av makrodynamik har jag

inte på vinyl vad jag vet. Skivor som kommer riktigt nära är fina inspelningar av klassisk musik, som exempelvis de ryska inspelningarna med Byron Janis eller Osipov State Russian Folk Orchestra på Mercury Living Presence. Även stillsamma, sparsamma skivor kan skvallra om dynamik eller för den delen komprimering. Radka Toneff – Fairytales är ett praktexempel på det förra. Denna skiva har tätt med tysta partier där även svärtan blir tydlig. Skala gjorde mig här påmind om att spelaren behövde servas. Pickupens släpande rörelse mot vinylen hördes i högtalarna. Remmen måste bytas, centrumlagret putsas och oljas, och de fyra reservoarerna till upphängningen fick fyllas på med silikonolja. Detta krävdes för att det skulle bli riktigt tyst där det var tyst på skivan.


Mikrodynamiken i Ry Cooders gitarr på Paris-Texas har gett många av oss gåshud. När skivspelaren blivit

servad och jag lade på spår 1 fick jag efter 20 sekunder dra upp ärmarna på min långärmade T-shirt. Efter ytterligare 20 sekunder tog jag av tröjan. Say no more!

Al di Meola, John McLaughlin, Paco de Lucia – Friday Night In San Fransisco är en annan skiva med fantastisk makro- och mikrodynamik. Tre akustiska gitarrer live, som tävlar i snabbhet, styrka, rytmer och smärtande flamenco. Jag gillar de små tonförändringar som Al di Meola gnider fram när strängarna förlängs på gitarrhalsen och skapar nerv. Tekniken i sig är imponerande, men förmågan att

engagera och skapa närvaro är rentav obegriplig.

Peter Gabriel – IV och Roxy Music – Avalon pumpar på rejält till ganska höga volymer. Det är rytmiskt, fartfyllt och medryckande. Timingen känns perfekt. Vid stökigare musik och högre volym säger något i min kropp FOPP! Vad det är vet jag inte idag, men jag misstänker det beror på efterklangen i rummet. Eller åldern... Men kontroll och exakthet finns där när jag spelar gamla Frank Zappa och Thin Lizzy. Bara volymen hålls vid måttliga nivåer.

 

Musikalitet

Musikalitet är en hyfsat viktig egenskap att bedöma. Vissa produkter saknar liv och förmåga att engagera lyssnaren. Likadant är det om det finns något i kedjan som inte är rätt inställt eller uppställt. Musikens nerv är ofta det man lyckas locka fram sist, och samtidigt det som försvinner först. Om en produkt är dåligt konstruerad eller felaktigt konfigurerad låter den stressad eller bara tamt, utan förmåga att återge musikalitet.

För att få grepp om hur det står till med musikaliteten brukar jag lägga på Elvis – Is Back eller Van Morrison – Inarticulate Speech of the Heart. Jag gör likadant med Skala och med Elvis spelar jag spåret Fever såklart. Hans röst är definitionen på cool, och man flinar trots det åt den något larviga övertydligheten när trummorna demonstrerar vad man kan göra med stereomediet. I Articulate speech är det den väsande saxofonen i Celtic Swing som uppehåller Van the Man från att sjunga. Gitarrer och trummor ger genom sin utsträckning tyngd åt Connswater. De olika flöjtinstrumenten flyter obehindrat fram i snabba keltiska harmonier. En vacker trumpet skvallrar om att Mark Isham är med och spelar.

Jag är motsatsen till besviken. Visst, dessa spår var musikaliska även med min Grado MM, Walker, Luxman L-430 och Bose 901 på 80-talet. Men här mejslas ny information fram och ger nya dimensioner som får 80-talets Van Morrison att framstå som en praktikant. Det är samma gamla vinyl som spelas idag – den plockades sällan fram på studentfester och har aldrig legat på golvet bland ölburkar och groggmuggar. Nej, den spelades vid min speciella rit som företogs efter alla tentaperioder, oavsett förväntat tentaresultat. Jag köpte en flaska rödvin med riktig kork och som kostade mer än 30 kr. Till det en av de största cigarrerna från den lokale tobakshandlaren. Jag spelade alltid Inarticulate speech eller Astral weeks, hällde upp vin i mitt tennglas, tände

cigarren och satte mig i min 2nd-handfåtölj. Utan denna ceremoni hade jag aldrig tagit examen inbillar jag mig.

Förmåga att återge närvaro och musikalitet är relativt och upplevs individuellt; man blir varse nya nivåer efterhand som man hör nya system. De röster jag hör när jag spelar Elvis eller Björk med Skala är nya nivåer för mig. Liksom de harmonier och musikslingor jag hör på Inarticulate Speech.
 
 

 

Matchning och jämförelser - fritt blås

Lyras pickuper är kända för egenskaper som hög detaljering, upplösning och transparens. Man ska här inte generellt blanda ihop dessa egenskaper med vasshet och stickighet. Med elektronik, kablar och inspelningar som har en tendens att låta vasst eller analytiskt kan en Lyra upplevas som fel eftersom dessa egenskaper upplevs som obehagliga för örat i ett sådant system. Personligen eftersträvar jag så mycket fritt blås som möjligt i början av signalkedjan. Eventuell färgning ska komma så sent som möjligt för att få en harmonisk presentation.


Lyra Skala och Lyra Argo i

Vi är normalt sett mer förlåtande till en avrundad presentation, även om det saknas luftighet, klipp och dynamik. Just därför har Lyra kommit mer till sin rätt i system som drar mot det varma hållet, ofta med rörelektronik och framförallt med fullregisterhögtalare. I sådana system klarar mina öron av att hantera upplösning, detaljer och snabbhet även vid högre ljudtryck. 

Jag betecknar som sagt Lyras pickuper som klangneutrala. De gräver också fram det mesta som finns på en skiva, önskvärt eller icke. Redan med Lyra Argo i var det som att jag fått en ny skivsamling. Tidigare orörda delar av skivspåren kommer fram.

Detta är mina generella erfarenhet av Lyra och speciellt Argo i. Med den nya Skala förändras bilden något. 

Skala har en annorlunda signatur i toppen, som gör att skivor som är lite besvärligare att ta till sig för örat upplevs rundare. Förvisso verkar det som att mikrodynamiken i vinylspåren avkodas med högre finess, men det är inte endast detta. Höga, skira toner verkar behandlas på ett exaktare sätt vilket

resulterar i att dessa toner låter renare och mer behagligt, men det är inte bara det heller (eller också)! Klangen är densamma, men återgivningen har en annan, rundare och mer harmonisk signatur. Attack och utklingning i toner blir tydligare av samma skäl, vilket ger musiken mer klipp och dynamik i stället för grynighet och stök.

 

Detaljer då? Ja, detta är Lyras signum. Detaljering, upplösning och transparens. Men Skala verkar vara konstruerad annorlunda för att hantera dessa egenskaper på inspelningar där de blir av ondo. Som exempelvis på Frank Zappa –

One Size Fits All eller Carl Orff – Carmina Burana. Egenskaperna sticker inte ut och blir jobbiga. Nej, de avtecknas i stället varmare och mustigare.

Skala gör även andra trevliga saker. Små och subtila kanske, men trevliga. På Patricia Barber – A Fortnight in France spelar jag Norwegian Woods och slås av hur olika instrument får komma till tals. Det stora bandet återges med en otrolig skärpa hos alla instrument. Jag har hört system som är mycket bra på separation. Paradoxalt är det minst lika viktigt att det som separeras ändå hålls samman – som en kemisk förening (sorry för krystad förklaring, men jag syftar på pinnarna mellan atomer i en illustration av en kemisk förening). Även ett piano som spelas med låga och höga oktaver samtidigt ska låta som ett piano, inte två. Skala ger definitivt förutsättningar för en sådan sömlös sammanhållning, men om och hur detta verkligen återges beror mycket på elektroniken i övrigt.


Det är inte en förvuxen rigg, det är "In the ghetto" på singel.

 
 

Sida 1 | Sida 2

  


© HiFiForum.nu except: Logos and Trademarks are property of their owners. All Rights Reserved