Sprang på en bunt beatlesplattor häromdan, de såg väl lite si och så ut i skicket men priset var "mycket" fördelaktigt så jag köpte rubbet (16 LP 6 singlar)
Ryckte fram tvättbaljan och rengjorde de mest intressanta (gul parlophone på svart botten ), efter att skivorna stått och dunstat över natten var det dags för spisning nu på morgonen.
Resultatet var förbluffande, fastän de ser lite halvrisiga ut spelar de fantastiskt fint med bara en svag antydan till knaster mellan låtarna. Vet inte om det var bättre kvalitet på pressningarna förr, men det verkar faktiskt inte bättre.
En annan positiv sak var att ljudkvaliten på dessa vinyler var så bra, jag har samlat skivor i många år (främst 60-talsvinyl) men sådana fina inspelningar som dessa tror jag inte att jag hört förut.
Jag är inget stort fan av beatles tidiga alster (föredrar Rubber soul och framåt) men när jag la på stereoversionen av Please please me (1963) gick det en rysning uppför ryggraden, det kanske gjorde sitt till att jag samtidigt satt och höll i det laminerade omslaget med "flippbacks" men nu tyckte jag även att dessa halvmesiga poplåtar lät bra.
Vad vill jag nu säga med detta? Inget särskilt utom att jag är nu mycket söndagsnöjd och tillfreds med livet
Jag förstår exakt hur du känner! Förmodligen gjorde du världens kap i flera bemärkelser; bra musik, bra inspelningar, vackra etiketter och omslag och alltihop till ett fördelaktigt pris. Gula Parlophone är inte vardagsmat precis!