" Jag blir inte klok på alla högtalarförsäljare som skryter med frekvensomfånget på sina högtalare. Har man verkligen nytta av ex detta: spelar upp till 100 000 kHz (vid -6 dB) Man hör ju bara till max 20,000 vad har man för nytta av detta??? Man kan ju inte veta allt, har jag missat något vesäntligt här eller"
Jag frågade något liknande på ett annat forum och fick svaret att det, tydligen, skulle göra att ljudet lät "luftigare" när frekvenserna gick så där högt upp. Om detta stämmer har jag dock ingen aning om, det vore skönt att få veta vad som är rätt tycker jag...
Jag kan köpa att man inte nödvändigtvis men kanske kan få en rakare frekvensåtergivning i det hörbara frekvensbandet om elementens "gräns" ligger långt över. Att höga frekvenskomponenter skulle kunna skapa interferrenser, svävningar och dylikt i det hörbara registret köper jag också men skulle detta vara till godo och framförallt hur många inspelningar innehåller frekvenskomponenter över 20kHz av i sammanhanget betydande nivå för att göra vare sig bu eller bä till ljudet?
Min anläggning: XTZ 99 W2MT XTZ Class A-100 Pioneer DV-380-S SAP Cables
Jag tycker lyssningskvalitéer hos högtalare sitter i mycket mer än frekvensomfång. Dom fasfel som introduceras med en toppdiskant som har en egen strålning i förhållandet till resten av övre mellanregister och diskant kan vara mycket irriterande. Har testat en 3-vägs konstruktion som utan toppdiskant går till ca 17' kHz och den låter definitivt bättre än med en delning vid 2-9' kHz till en toppdiskant enligt alla som testat dom olika alternativen.