|
Björn-Ola
Trädgårdsmästarn, 100.000-klubben
7952 Posts |
 Posted - 2002/11/15 : 17:56:40
|
En av mina favoritkompositörer inom klassisk musik är definitivt
Kurt Atterberg.
Det är märkligt att han är så lite spelad, särskilt med tanke på att han
var världsberömd under 1910-20 talet och att alla dom stora orkestrarna runt om
i världen spelade hans musik.
Men under senare delen av 1900-talet har etablissemanget här i Sverige sett ned på hans musik.
Det finns en historia om Sixten Ehrling som skulle dirigera en av Atterbergs symfonier.
Innan konserten satt han och var nervös och man frågade honom varför.
-Musiken är så dålig så folk kommer att kasta ruttna tomater på mig.
-Men för 10 år sedan så dirigerade ni ju verket, då gick det väl bra?
-Jovisst, men då satt ju Atterberg bland publiken. Kastades det tomater, så kastade man väl på honom.
Det speglar väl vad många tydligen tyckte om den här sortens musik.
Och i och med att ingen här i landet pushade för musiken, så dog den utomlands också.
Och man kan väl då misstänka att musiken faktiskt är dålig och föråldrad.
Icke! Den är skit-bra! Mer välskrivna symfonier än Atterbergs kan man inte hitta.
Gedigna melodier, bra genomförande, inget dödkött, bra orkestrering.
Det finns helt enkelt inget att anmärka på.
Det är nu kul att se att det börjar vända för Atterberg, och att han börjar få det erkännande han är värd. Det gör mig glad.
Här är ett urklipp ur en recension från Svenska Dagbladet:
En blivande klassiker! Äntligen en ny inspelning av Atterbergs andra symfoni, komponerad av en nyutexaminerad civilingenjör 1912. Hittills har vi förlitat oss på Stig Westerbergs i sig utmärkta version, men den finske dirigenten Ari Rasilainen finner så oändligt mycket mer av ebb och flod i musiken och radioorkestern i Frankfurt är bländande.
Precis så här ska det låta, och visst förstår man varför storheter som Richard Strauss och Arthur Nikisch valde att framföra symfonin. Att den senare föll i glömska är däremot obegripligt. Musiken är romantisk, nordiskt drömmande och vindpinande realistisk. Men främst är den ett enastående mästerverk framförd till perfektion. Hör den långsamma satsens huvudtema när det återvänder efter den snabbare mellandelen, det är storartat. Den femte symfonin är i högre grad öppet dramatisk, den heter ju också Sinfonia funebre (italienskt uttal).
Om andra symfonins huvudinspiration var svensk natur och ung kärlek så är det i femman en inre strid som frammanas. Dramatiken är tyngre, stundtals tämligen makaber. Genial musik. Rasilainen är även här mer övertygande än Westerberg och jag håller denna cd som en av de viktigaste inom svensk musik någonsin. Nu saknas endast nionde symfonin, som jag hoppas följs av sviterna och mycket annat.
Thomas Roth
Typiskt att det är ett utländskt skivbolag (CPO) som spelar in Atterbergs musik.
|
|
|
Björn-Ola
Trädgårdsmästarn, 100.000-klubben
7952 Posts |
Posted - 2002/11/18 : 16:39:03
|
Kul.
Jag har också Bis med dollarsymfonin och femman kopplad med Lindberg.
Atterbergs symfonier från tvåan till sexan är ett måste.
Ettan är överkurs.
Sjuan och åttan väntar på att bli inlyssnade av mig.
Rangström har jag ingen större koll på. Kan du rekommendera något av honom?
Andra rekommendationer:
Stenhammar: G-moll-symfonin
Alvén: 4:e symfonin
L-E Larsson: Första symfonin
Pettersson-Berger: Tredje symfonin
Nyström: Sinfonia del mare |
 |
|
All Forums
Musik
New Topic
Topic Locked
Printer Friendly
Det började med Sibban på mitt favoritbolag Bis. 