Johan tar en titt på vad JJ har ett erbjuda

Datum: Sommaren 2007

Plats: Trelleborg

Steg 3

243 - 239 - 323

En torsdagsnatt baxade jag fram 323 för inkoppling, nu var det tid för JJ rakt igenom. Jag såg verkligen fram emot det här ögonblicket och slet som en galning. Klockan var närmare 02:00 så planen var att justera in nivåerna och att ta en snabb lyssning utan sub och sedan i säng. Dra den om rödluvan som man brukar säga ;-) När Eva, min fru, steg upp vid 06:00 satt jag fortfarande uppe och var helt uppslukad av musik. Jag vet inte riktigt var jag ska börja för det här var riktigt omtumlande, bas, jo det var massor av bas. Aura faller snabbt under 50 hz men jag saknade inte sub:en alls. 323 hade förvandlat de små stativarna till mindre golvare, men det var absolut ingen ”rörbas” av den svampiga sorten för musiken kom ut handfast helt utan eftersläpningar. Hade jag inte vetat att det var ett rörsteg på 20 W som spelade så hade jag aldrig trott att det var möjligt. Under den tiden jag spelade utan sub blev det mycket skräning och dåligt inspelad musik

Jag började få upp öronen för nya saker i musiken som gav skivorna en ny dimension. I första hand handlade det inte om bättre detaljåtergivning utan om helheten. Jag hade stora problem att hänga på de kritiska öronen för jag fastnade oftast i musiken och bara följde med. Jag började sakta få ett grepp om vad JJ hittade på, men hur och varför kan jag inte svara på. Allt jag petade in i cd spelaren, hur skränigt det än var, lät bättre än vad jag var van vid medan musikens grundklang fanns kvar. Det spelades inte på detaljer och det var sällan som något enskilt stack ut, fast att plocka ut enskilda saker var ingen svårighet utan frågan var mest om man ville. Det kändes helt enkelt onödigt och överflödigt. Det var ett sådant sväng i musiken att jag inte hade tid för detaljer och annat skrafs. Då har jag inte ens nämnt kvalitetsinspelningar än!

(klickbar bild!)

Utan sub är inte livet kul

Dagen efter var det hög tid att koppla in Duo 18 igen och att hårdtesta JJ. Första skiva ut blev Cassandra Wilsons - Blue light 'til dawn. Det är en skiva jag har spelat sönder men där finns flera stycken som är riktigt bra testobjekt. Återigen var jag fast i musiken, som jag i det här fallet inte ens gillar längre. Cassandras röst är inte av denna värld och hennes register är imponerande. När hon låg och sjöng i de lägre registren blev hon dock lite väl svullen och mullrig. Samma sak gällde även trummor och ståbas, det blev helt enkelt lite väl mycket ”boom” i musiken. Det var nu jag gjorde den enda justeringen under testet vilket var att sänka sub:en några dB. 323 fick Auras 8” att prestera så mycket tryck i basen att det helt enkelt blev för mycket med min gamla inställning.

Efter sänkningen hittade jag den perfekta avvägningen som förförde mig helt. Hela vägen upp igenom mellanregistret påverkades och röster blev verkligen fysiska men inte basiga. På låten Sankofa där Cassandra sjunger alla stämmor blommade verkligen allt ut i en orgie av stämmor. Var stämma fick sin bestämda plats och sedan stannade de där utan att röra på sig. Snacka om stabil ljudbild! Den lägsta stämman lät förvillande lik en manlig sådan och den översta var pipig och ljus, men aldrig hård eller skarp.

På I can't stand the rain fick jag ståpäls direkt av steelgitarren, skramlig, metallisk och ihålig som den var. Vartenda litet biljud fångades upp med en rondör som gav precis en lagom dos värme. Det hördes lika tydligt som vanligt hur noisegaten släppte precis innan Cassandra börjar sjunga men den stora skillnaden var att jag inte hängde upp mig på sådana detaljer nu. Normalt sett är det något som retar gallfeber på mig. Jag trillade in i den speciella känslan man har när man är på konsert. Den känslan blev ett stående inslag hemma hos Björklund i en månads tid.

En kavalkad av skivor följde och "att vara där"-känslan släppte aldrig. Stone Sour med sin mangelmusik lockade fram en aggressivitet och ett vilt diggande hos mig, medan djupet i Dream Theaters musik fick mig att lyssna på samma skiva flera gånger i sträck. De senares musik ställer ganska stora krav på lyssnaren och jag tror inte att jag missade en enda takt eller ton, fast det tänkte jag inte på just då. Att produktionerna är halvtaskiga bekom mig inte alls, så fångad var jag..En sen fredagskväll lades Infected Mushroom i CD:n och jag tror att ni kan gissa hur det slutade. Att köra sådan musik under 1 timmes tid strax under klippning är inget jag överhuvudtaget trodde var möjligt. Hela huset måste ha gungat med i basgångarna, så högt var det. Jag började i själva verket på ganska normal volym men ville bara ha mer, av allt! Alla fasfel som ligger i deras musik svischade runt i hela vardagsrummet och helt plötsligt var det nästan som 5.1

(klickbar bild!)

Ett litet tag spelade jag så högt att jag fick problem att fokusera blicken och det lät inte det minsta illa eller ansträngt. Det jag spelade på var ett par sketna rörhäckar med ett minimalt antal Watt!? Den kontrollen JJ hade trodde jag inte var möjlig med rör överhuvudtaget. Dynamiken och explosiviteten gjorde sig påmind på var och varannan skiva även om den bara fanns med i mindre doser. Det andades kraft från systemet och den kraften ville bli frisläppt.

Efter att ha spelat på ovanstående kombination i lite mer än 3 veckor kom jag på att jag inte hade lyssnat efter HiFi-parametrar överhuvudtaget. Höjd, bredd, djup, detaljupplösning, finplock och musik mot en svart bakgrund, allt man kan önska sig bara fanns där. Om jag nu ska bedöma hur väl dessa parametrar kom fram så får det bli – utan anmärkning! Det är svårt att förklara det med text för jag kände inget behov alls att lyssna med lupp. Att leta efter svagheter kändes direkt onödigt och jag hittade inte heller några.

(klickbar bild!)

Sida 1 Sida 2 Sida 3 Sida 4